Hur kan det vara så ?!
Varför kommer jag alltid på alla små hintar ett dygn försent när allt hopp/chans är borta?
Varför kan inte jag bara förstå allt lika fort som folket i min omgivning?
hmm jag har då väldigt svårt att snacka med folk i allmänhet när det gäller känslor, o sånt
Vilket kan kännas en aning udda då folk ser mig som ültra social och hyper.
men det beror nog på att, då blir jag som person inte utsatt för någon närmare granskning, då kan jag finnas utan att finnas eller vad man säger.
Tillbaka till anledningen till varför man sitter här en dag som denna när man har så mycket annat som ska göras,
Jag fick för mig att jag ville snacka med dig, jag vill få ut vad jag känner, tycker, få lite svar eller något ja jag vet inte.
Känns som om jag inte räcker till när det gäller dig, känns som om ingenting blir bra liksom.
Som om du ser på mig på nå vis jag inte vill bli sedd på, fråga mig inte vad det är för vis, för jag kan inte förklara.
Vet inte ens varför jag säger nå, vad jag får ut av det vet jag inte heller, det är väl något med att jag vill vara så bra och så perfekt när jag är med dig, men som sagt jag räcker aldrig till, jag känner mig som den fula ankungen typ eller nå sånt.
Jag vill så mycket, men faller platt och blir till ingenting, ju mer jag försöker ju värre blir det, känt mig så sjukt tragisk den senaste tiden. Och du med ditt leende, du rycker bara på axlarna och förstår ingenting, lite komiskt egentligen.
du är för bra, för att hänga med sånna som mig eller va man säger. Jag vill nog så mycket mer än vad du vill, men hur ska man veta vad du vill när du aldrig säger nå?
Jag saknar att ha dig nära Volter, att veta att du fanns där för mig, Du var nå speciellt, du är en gåva från ovan.
Du är tryggheten, även om det aldrig blir som det var förr.
