kan man kalla det....
jag sitter här själv i "mitt" nya rum och funderar på den senaste veckan, men framförallt funderar jag på varför alla frågor utan svar och den stora ensamheten alltid kommer smygande med mörkret, är det så helt enkelt att mörker och ensamhet hör ihop.
det är ju inte så att man känner sig lika ensamen om man lägger sig för att sova på dagen som man gör när man lägger sig på kvällen, så det kan inte vara det, och man tänker väl lika mycket oavsett klockslag, dock så krossas min teori om att känslorna blir värre vid mörker, se på de stackrarna uppe vid polgränsen som inte får en mörk stund på hela sommarn, om vi hade följt min teori så hade det vart hur lyckliga som helst, men tro mig det är de inte, av egen erfarenhet.
Mycket som snurrar nu, det har vart mycket snack med personer som börjar ta form i mitt liv och som redan har en plats i mitt liv, om allt som vart svårt och som format oss till dem vi är, en sak som slog mig var att det är så vanligt med misshandel så man blir nästan mörkrädd, skumt men sant, dock var det inte det jag skulle snacka om, men som vanligt så tappar jag tråden och ramlar in på något nytt, som undertiden jag loggade in här hade jag tänkt skriva lite poesi, brukade göra det förr när jag mådde så här, men som ni ser så har inte en rad poesi kommit ur mina fingrar än och då har jag ändå snart skrivit ett helt inlägg..
jag känner en sån bitterhet, en sån ensamhet, en sån osäkerhet för jag vet att jag ljuger, jag ljuger för alla, jag försöker hela tiden vara någon jag inte är, någon som alla andra ska tycka om, vad händer när jag glömmer att spela, och den "riktiga" Carro kommer fram?
kommer personer som jag räknar med nu stå kvar vid min sida då?
eller kommer de fly som antiloperna gör när de ser lejonen komma mot dem?
Vem kan ärligt talat säga att de känner mig nuförtiden?
det är ju inte så att man känner sig lika ensamen om man lägger sig för att sova på dagen som man gör när man lägger sig på kvällen, så det kan inte vara det, och man tänker väl lika mycket oavsett klockslag, dock så krossas min teori om att känslorna blir värre vid mörker, se på de stackrarna uppe vid polgränsen som inte får en mörk stund på hela sommarn, om vi hade följt min teori så hade det vart hur lyckliga som helst, men tro mig det är de inte, av egen erfarenhet.
Mycket som snurrar nu, det har vart mycket snack med personer som börjar ta form i mitt liv och som redan har en plats i mitt liv, om allt som vart svårt och som format oss till dem vi är, en sak som slog mig var att det är så vanligt med misshandel så man blir nästan mörkrädd, skumt men sant, dock var det inte det jag skulle snacka om, men som vanligt så tappar jag tråden och ramlar in på något nytt, som undertiden jag loggade in här hade jag tänkt skriva lite poesi, brukade göra det förr när jag mådde så här, men som ni ser så har inte en rad poesi kommit ur mina fingrar än och då har jag ändå snart skrivit ett helt inlägg..
jag känner en sån bitterhet, en sån ensamhet, en sån osäkerhet för jag vet att jag ljuger, jag ljuger för alla, jag försöker hela tiden vara någon jag inte är, någon som alla andra ska tycka om, vad händer när jag glömmer att spela, och den "riktiga" Carro kommer fram?
kommer personer som jag räknar med nu stå kvar vid min sida då?
eller kommer de fly som antiloperna gör när de ser lejonen komma mot dem?
Vem kan ärligt talat säga att de känner mig nuförtiden?
Kommentarer
Trackback
