frågor utan svar...
jag vet att det kommer gå över, frågan är bara när och hur mycket,
det är alltid den första tiden som är jobbigast säger de.
Det kan jag lugnt intyga, för första ggr rinner mina ögon väldigt mycket av att bara tänka på
han och tiden de var vi.
det är så sjukt, så skumt, så tomt, så ja jag vet inte, allt känns så skumt, känns som om det är
ett sjukt skämt, som om någon försöker driva mig till vansinne,
vart ska man ta vägen när man inte vet vart ma hör hemma?
Dock börjar jag inse vem jag är, och vad jag kan, och jag tänker inte ge upp jag tänker bli byggnadsingenjör, och sen ska jag flytta så långt från den här stan det går.
mitt hjärta blöder och min skalle snurrar, men jag kan inte sluta leva för det, eller hur?
och fresten det måste ju betyda att jag har ett hjärta trotts allt, helt otroligt ju ::P haha
syrran här nu, sprungit på stan idag med henne,
blev dock inte så mycket köpt, fick beställa mina byxor på nätet istället, men men sånt som händer.. hehe
och mina stavar sug på den ni, ska bli pensionär och gå runt med stavar hela vintern så jag kommer i form och
kan visa mig i kjol utan att skämmas liksom :P
nej man kanske ska fixa lite käk, och plugga lite, har ju ändå prov i morgon :P
