Första - seriöst
Jag har funderat en hel del den senaste tiden när det gäller mitt sätt att se mig själv,
hur jag är, hur jag pratar, och hur jag känner...
JAg har kommit fram till att någonstans på vägen så har jag tappat bort mig själv,
det känns som om jag är någon jag inte vill vara, jag har blivit en sån jag föraktade när
jag var liten, men samtidigt så känns det som att om jag skulle ändra på mig så skulle
jag inte vara mig själv längre, jag skulle bli en ännu vidrigare person, för då skulle jag bli
en sån person som inte kan stå för den, den faktiskt är, och ändrar sig för att passa in.
Så hur jag än gör så blir det ju fel, för samtidigt som man vill passa in på något plan
så vill man ändå inte sälja sig själv. vilket man gör om man ändrar på sig bara för att passa in.
När känner man egentligen någon?
Jag har blivit kär, det är den ända logiska förklaringen till mitt humör/beteende det skrämmer mig
för under allt som sker och händer så tappar jag bort mig själv, jag vill vara chill, jag vill inte vara någon
gnäll kärring, ändå känns det som om att det ända jag gör är att gnäller, jag känner mig så sjukt på
för att jag hela tiden saknar han, vilket jag gör oxå, varje sekund, men ändå har jag fått för mig att han inte
vill höra det jämt, känns som om jag är sån där tragisk jäkel som ja.....
jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig längre, allt jag säger låter så mesigt, och i min värld, så nej det
funkar bara inte. Det känns som om jag kommer jaga bort kill stackarn bara för att jag är i ett sånt sjukt
stort behov av bekräftelse på att jag faktiskt duger, och behov av närhet och kärlek ska vi inte ens gå in på
jag får tok av tanken på att han är där borta medans jag sitter här och håller på att sjunka, för en rad olika anledningar
som vi inte ska gå in på. ni som känner mig väl, vet vad det är jag snackar om....
Om sanningen ska fram så är jag faktiskt rädd, bara en sån sak säger ju en del om grabben.
Maria och Natta jag vet eller rättare sagt jag känner på mig att ni har en del att säga om det här, och
för första ggr hit me, hit me hard !
jag vill ha ärlighet, även om den svider och bränner långt in så är den ändå bättre, för då vet man iaf,
då kan man förlika sig med tanken och gå vidare sen..
hur jag är, hur jag pratar, och hur jag känner...
JAg har kommit fram till att någonstans på vägen så har jag tappat bort mig själv,
det känns som om jag är någon jag inte vill vara, jag har blivit en sån jag föraktade när
jag var liten, men samtidigt så känns det som att om jag skulle ändra på mig så skulle
jag inte vara mig själv längre, jag skulle bli en ännu vidrigare person, för då skulle jag bli
en sån person som inte kan stå för den, den faktiskt är, och ändrar sig för att passa in.
Så hur jag än gör så blir det ju fel, för samtidigt som man vill passa in på något plan
så vill man ändå inte sälja sig själv. vilket man gör om man ändrar på sig bara för att passa in.
När känner man egentligen någon?
Jag har blivit kär, det är den ända logiska förklaringen till mitt humör/beteende det skrämmer mig
för under allt som sker och händer så tappar jag bort mig själv, jag vill vara chill, jag vill inte vara någon
gnäll kärring, ändå känns det som om att det ända jag gör är att gnäller, jag känner mig så sjukt på
för att jag hela tiden saknar han, vilket jag gör oxå, varje sekund, men ändå har jag fått för mig att han inte
vill höra det jämt, känns som om jag är sån där tragisk jäkel som ja.....
jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig längre, allt jag säger låter så mesigt, och i min värld, så nej det
funkar bara inte. Det känns som om jag kommer jaga bort kill stackarn bara för att jag är i ett sånt sjukt
stort behov av bekräftelse på att jag faktiskt duger, och behov av närhet och kärlek ska vi inte ens gå in på
jag får tok av tanken på att han är där borta medans jag sitter här och håller på att sjunka, för en rad olika anledningar
som vi inte ska gå in på. ni som känner mig väl, vet vad det är jag snackar om....
Om sanningen ska fram så är jag faktiskt rädd, bara en sån sak säger ju en del om grabben.
Maria och Natta jag vet eller rättare sagt jag känner på mig att ni har en del att säga om det här, och
för första ggr hit me, hit me hard !
jag vill ha ärlighet, även om den svider och bränner långt in så är den ändå bättre, för då vet man iaf,
då kan man förlika sig med tanken och gå vidare sen..
Kommentarer
Trackback
